Mina vänner, de senaste veckorna har träningstips, recept och inlägg lyst med sin frånvaro vilket ni säkert märkt. Att hjälpa och peppa andra är verkligen en passion jag har. Men nu måste jag även leda mig själv på rätt spår.
Gamla vanor och mönster har återkommit, de bryter ner mig inifrån och ut. Ledsen fina ni, men ett tag framöver kommer skrivandet att stå still. But I’ll be back, promise. Take care!

Åh blir galen på mig själv ibland. Saknar någon som inte borde saknas. Känner sådant som inte borde kännas. Vet inte vad jag vill eller varför egentligen. Kaos. Tänker jag för mycket? Allt eller inget. It’s time to make a decision girl. Shape up!

Åååh abstinens! Blir helt galen av att inte kunna träna. Far runt hit och dit i desperata försök att sysselsätta mig. Humöret ligger på botten för tillfället. Känner mig tjock, ful, bara usch. Ja ni vet. Vad som än händer går jag till gymmet imorgon. Förtränger förkylningen. Det enda som kan få mig på bättre humör är ett svettigt träningspass, helst innehållande ett personligt rekord och megapump. Tänker dricka te och sova nu. Imorgon är jag banne mig frisk!

Just nu är allt så så bra. Lyckan har fångat min själ och fått mig att inse vad som egentligen spelar någon roll. Min familj är underbar och vänner mer än fantastiska. Och ja, jag förvirrar mig själv med tokigheter och knaserier. Men vad gör det? Jag lever. Hej livet, omfamna mig!

Arg, ledsen, trött, besviken. Falskheter och ljugerier, nejtack. Aldrig mera. Vill trycka på delete, radera allt. Vill inte höra mer. Som man bäddar får man ligga. Nu kan du ta dina minnen och försvinna ur mitt liv, älskade du.

Now Cinderella don’t you go to sleep, it’s such a bitter form of refuge. Oh don’t you know the kingdom is under siege, and everybody needs you.

So I let go, ignoring the lights that mark out the road. And I wanted to meet the one, the one with the healthy glow. So I let go. You made me let go. I think I just needed a rush, nothing could stop me speeding. Or missing that bend in the road.

Ett år har gått sen du lämnade oss. Ofattbart. Vill jag ens förstå? Saknaden är obeskrivlig och det går inte en enda dag utan att du finns i mina tankar. Jag hoppas att du har det bra där du är nu, fina farbror Christer. Vi tänker på dig. Vi saknar dig.

Jag har tagit mod till mig. Gått emot klumpen i magen, raderat. Oss. Och allt som någonsin varit vi. Känsloladdat och tungt. Samtidigt någon slags lättnad. Ingen kan få mig så olycklig som du, samtidigt som ingen i hela världen kan göra mig så lycklig. Det är en fin gräns, en smal balansgång. Och jag tror vi har fallit.

Att jag inte lärt mig. Att jag fortfarande tillåter dig att svika mig. Om och om och om igen. Naiv. Blåögd. En dag, hoppas jag. Att det sjunker in. Att jag lär mig. Att jag kan slå tillbaka dina ord, dina lögner, dina ständiga bortförklaringar. Se mig, på riktigt. Livet väntar inte.

Tiden går så fort, men ändå så långsamt. Hejdlöst blir gammalt till nytt. Inte så snabbt, flicka lilla. Vill riva, slita, få urvägen. Låt mig komma förbi. Ibland brister det, man faller tillbaka och famlar i mörkret. Ramlar och rumlar. Kraften tar slut och där ligger man, tillbaka på ruta ett. Eller? Att stå på fel sida av vägen, okapapel till att ta sig över med minnen som inte går att sudda ut. Rör om och snurra runt, vrid tillbaka, stanna, stopp. Ibland är det lätt att glömma, lätt att hålla andan för att inte spräcka ytan eller blotta sig. Någon sa att det är våra brister som gör oss till människor. True story.